Skogsbruk
Från byns begynnelse och fram till senare delen av 1800-talet användes skogen, som vanligt förekommande, huvudsakligen enbart till byggnation och vedbränsle. Utöver denna användning hade skogsråvaran inget egentligt värde då det inte fanns någon efterfrågan av skogsprodukter. När skogsråvaran fick ett värde genom det kraftigt stigande behovet och transportmöjligheter genom flottning från fjäll till kust tog också skogsbruket fart i det annars ganska så avsides belägna Staggträsk.
Det skogsbruk som bedrevs av byborna själva var till största del manuellt och timret forslades fram från skogen ner till Abmobäcken/Långstaggträsk flottningsleden på vinterföret. Detta gjordes dels från avverkningar från den egna skogen och dels från kronans och bolagens marker.
Den manuella skogsavverkningen som utfördes av timmerhuggaren, vars verktyg före introduktionen av kedjemotorsågen, var kapsågen/timmersvansen, yxan och lyftkroken. Med timmerkritan skrev huggaren in sitt huggarnummer i roten på stocken och längden i toppändan.
De fällda och upphuggna träden forslades fram av hästkuskarna, som vid större avverkningar hade en brosslare till sin hjälp som drog fram stockarna till hästvägen, för att tillsammans med hästkusken lasta på timmerdoningarna.
Ett system med sinnrikt planlagda basvägar för utforsling av timmer med häst finns fortfarande kvar. Vid framdragningen av dessa sökte man sig fram efter kontinuerliga utförslöpor från de omkringliggande höjdområdena ner till timmeravläggena på vattendragens isar. Huvudstråken av basvägar kunde användas återkommande år från år från olika avverkningsplatser. På avläggena mättes rundvirket i virkesvältorna in av virkesmätare i s k ”tummarlag”. Huggarens identitet registrerades genom det individuella huggarnumret i rotändan samt stockens klassning och kvalitetsbedömning.