Fisket
Av jakt och fiske har fisket varit det mest betydelsefulla för hushållet. Byn är omgiven av sjöar i alla vädersträck, förutom i norr. Fiskevattnen var för staggträskborna outtömliga utifrån de behov och de fiskeredskap som användes. Fisket bedrevs på sommarhalvåret främst med nät och dragnot och på vinterhalvåret också med nät, men även med krok, saxar och ryssjor. Något fritids- eller sportfiske förekom inte i egentlig mening om man inte kan räkna dit lite mete av bäcköring och med att ro drag efter roddbåt.
Fiskeåret kunde sägas ta sin början på våren under någon vecka när gäddor fiskades med nät i samband med islossningen i bäckutflöden och inlopp och i sjöar vid iskanten allt eftersom isen smälte undan. Den gädda som inte konsumerades färsk, saltades fläktes upp och lufttorkades för att senare kunna kokas eller ätas direkt eller ha med som ryggsäcksmat.
Senare på försommaren och sommaren förekom husbehovsfiske för att mera kontinuerligt förse hushållet med färsk fisk då inga förvaringsmöjligheter fanns för en längre förvaring före frysboxarnas tid. Abborre var under denna tid av året med nätfiske den huvudsakliga fångsten och näten lades ut i alla sjöar omkring byn. Samtidigt påbörjades under sommaren och långt in på hösten fiske med notdragning i Hemsjön och Långstaggträsket efter siklöja. När turen var framme och siklöjan var inne på grunden vid notvarpen kunde ordentliga fångster fås som ibland fyllde hela tvättbaljor/såar. På senhösten, efter lövfällningen, och före isläggningen var notdragningsfisket särskilt givande efter siklöjan som stryker omkring i stora stim alldeles uppe vid vattenytan i mörker och kyla och gärna i samband med lätt duggregn eller nysnöfall.
På höstarna fortsatte också nätfisket men nu inriktades fångsterna mera mot småsik och sik beroende på vald maskstorlek på näten.
Så snart isarna lagt sig och var tillräckligt bäriga och blanka hände det att främst lake, men även gädda, klubbades. Tillvägagångssättet var att man på grunt vatten kunde se fisken under isen. Genom att drämma till på isen med klubban så förlamades fisken och flöt upp under isen. Genom att därefter hugga hål i isen kunde fisken därmed enkelt tas upp.
Det stora vinterfisket var emellertid fisket av siklöja då den lekte på grunden i sjön under senare delen av förjulsvintern och under julhelgerna. Gårdarna hade platser där det var brukligt att de hade sina nät från år till år. En draglina sköts ut mellan, på nätlängden, upphuggna hål (isvakar) och näten drogs därefter ut och knöts där samman för att bilda ett hag av nät. Oftast var det tillräckligt att man hade ett hag var med kanske 5-8 nät. Detta då fisket var ett kallt göromål under midvinterns korta dagsljus.
Vid rensningen av siklöjan från not- och nätfisket togs på senare delen av fiskesäsongen alltid siklöjans rom tillvara. I dessa vatten är den mera gulbrun än sin motsvarighet från Bottenhavet. Oftast blandades rommen efter saltning med finhackad lök och åts som smörgåsmat.
Efter isfisket med nät var det vanligt att på samma ställe sätta ut krokar med siklöja som agn för att fånga den lake som gick på grunden och åt den nylekta rommen på bottnarna. Som alternativ till lakakrokar kunde lakaryssjor sättas ut. Senare under vårvintern var det vanligt att sätta ut agnade saxar för att ånyo börja fånga isgädda och som pågick ända till att isarna blev för svaga igen och nätfisket tog sin början.
I nutid fiskas det även i stort som på liknande sätt, men i betydligt mindre omfattning än förr. Fisket med not och ryssjor har dock upphört.