Från vad som är känt har staggträskbygden inte varit bebodd av samer, åtminstone inte efter utsyningen i början av 1800-talet. Däremot kan det ha förekommit mera tillfälliga boplatser för nomadiserande samer. Detta indikeras, som nämnts ovan, av namn som Kåtaudden och nedre delen av timringen på Stagglifäboden. Emellertid företog de renskötande samerna från samebyarna norr om Vindelälven många av sina rajder på höstarna med renjordarna (buföringar) över sjöarna förbi Staggträsk. Då passade de då också på att förlägga sig i gårdarna i byn. Samtidig som rajden med den stora renbuföringen gjorde sitt uppehåll på sjön eller mindre renhjordar stannades upp på någon av lägdorna i byn, så passade byborna på att slakta och förse hushållet med vinterns renkött.
Det var ganska vanligt att samefamiljer och deras drängar under vissa senhöstar och tidigare delar av vintrarna bodde tillfälligt i lediga gårdar för att sköta om renarna i omgivningarna. Detta pågick så länge som renbetet var lättillgängligt innan snödjupet blev alltför stort och förflyttningen fortsatte vidare mot mera kustnära områden. De nomadiserande samerna var välkomna gäster och vissa av byborna pratade med dem på det sydsamiska lappska språket.
Enligt vad som är känt har det under alla år som byn varit bebodd aldrig hörts från någon bybo, och inte från närliggande grannbyar heller för den delen, att renarna och renskötseln skulle ha påverkat jord- eller skogsbruket negativt på något sätt. Naturligtvis fick man som en självklarhet lov att se till att hässjorna på myrslåttern blev omhändertagna och att öppningarna på ladorna stängdes för renarna.
Renbuföringarna upphörde i och med att renarna började transporteras mellan fjäll och kust med lastbil. Numera fås det renkött som inte köps i affär industrislaktat och veterinärkontrollerat före hemleveransen.