Ingen pålitlig skriftlig dokumentation, som berör uppbyggandet och utvecklingen av Staggträsk, är bevarad från den första nybyggarepoken. Inget annat än det som kan återfinnas i tillgängliga institutionella arkiv som kyrkoböcker, domstolshandlingar och andra källor. Av de mera konkreta minnesmärkena är ett fåtal byggnader eller delar av dessa som fortfarande är bevarade.
Berättartraditionen har emellertid varit stark i bygden och samstämmigt har det berättats av den generation som var aktiv under förra delen av förra seklet att Johan (Jonte) Mårtensson var mera en utpräglad byggare än uppodlare och brukare av den mycket stenbundna, svårbearbetade och karga moränjorden.
Av de byggnader, eller delar av desamma, som numera finns bevarade kan nämnas:
- Bostadshuset som ursprungligen var ihopbyggt med vedbod och mellanliggande lider (husdelen numera flyttad till Gargnäs),
- Bod i två våningar (numera flyttad till Gargnäs),
- Liten enrumsstuga på Stagglifäboden och sedan 1928 flyttad till Staggträsk och upprustad och därefter kallad Kulan,
- Båthus med dubbla in/utgångar vars stomme fortfarande är bevarad och i bruk,
- Del av ladugård timrad i två våningar med plats för bl a 3 hästar, ett 25-tal nötkreatur och ett 70-tal får (delar av ladugården finns kvar efter senare ombyggnad).
- Att Jonte var läs- och skrivkunnig kan man se av de sirliga namn han 1858 ristat in på bl a båthusets vägg.
Förutom ovan nämnda byggnader uppfördes ett flertal andra varav kan nämnas:
- en stor åttakantig loge vars bärande centrumpelare utgjordes av en på plats vuxen mycket grov tall och tak av kluvna slanor,
- sommarladugårdar,
- en mindre skvaltkvarn i den norr om byn belägna Vinmyrbäcken (som sedermera blev flyttad och använd som sommarladugård) varefter en ny byggdes vid Lillträsket i Hemsjöns utflöde till Långstaggträsket,
- ett sågverk också alldeles vid Hemsjöns/Lillträskets utflöde i Långstaggträsket.
Skörden från det blygsamma åkerbruket bestod av korn och mandelpotatis för att bidra till att förse hushållet med mat. Kornet tröskades på rundlogen och maldes i kvarnen. Kornmjöl och potatis tillsammans med det som kom från kreaturen, fisket, jakten och renköttet från lapparna utgjorde basfödan.
Fodret till kreaturen kom till övervägande del från det stora antalet och vitt spridda starrbevuxna myrarna och strandslåtterängarna vid sjöarna. Det näringsfattiga starrmyrhöet torkades på plats där det bärgades i ett stort antal strandängs- och myrhölador. Dessutom bärgades starrmyrhö från myrar på avgränsade utskiften på kronomark utanför byns egentliga gränser. Det finns ingen säker uppgift på hur stort antalet lador var runt sjöar och myrar, men när de var som flest torde antalet ha uppgått till mer än 100-talet.
I samma bäck som rinner förbi Stagglifäboden (se nedan) och nedströms densamma anlades också en dammanläggning för att dämma upp och bevattna de omgivande myrängarna. Överdämningen bevattnade de kring Jan-Ers bäcken kringliggande starrmyrarna och stränderna, som därigenom fick en förbättrad växtlighet. Fodret drygades också ut genom att björkvide skördades på försommaren. Efter att ha knutits ihop till kärvar torkades dessa i intilliggande lador. Allt foder forslades hem i höskrindor med häst från ladorna på vinterföret. Det magra och ensidiga fodret gjorde att kreaturen, som inte slaktats ut på hösten, blev utmärglade och svaga på vårvintern.
Stagglifäboden, belägen ca 7 km fågelvägen västerut från byn vid sydöstra foten av Abmoberget togs också i bruk under nybyggartiden. Huruvida det redan sedan tidigare fanns någon byggnad på fäbodplatsen är inte klarlagt, men det sägs att de nedersta tiotalet stockvarven som finns på nuvarande Kulan med årtalet 16.. inristat på timmerväggens utsida tyder på att en mera tillfällig uppehållsplats skulle ha funnits där. Timringen byggdes nu på fäboden och fick den utformning som den alltjämt har. Övriga byggnader, en ladugård, mjölkbodar, jordkällare och som mest tre stugor, är nu borta och platsen snart helt igenvuxen. Det enda som klart påminner om fäbodlivet, som fortgick ända in på tidigt 30-tal, är stenrösen och rester av redskap från röjningsarbetena för de små tegarna.
För att på gården klara av den omfattande verksamheten som det innebar att med handkraft och med hjälp av hästar och primitiva redskap uppföra alla byggnader, odla upp åkermarken och sköta åretruntdriften hade familjehushållet tillfälligt anlitad arbetskraft. Antalet tillfällig och fast arbetskraft varierade förstås, men torde kanske under längre tidsperioder då ha rört sig om 5-10 pigor och drängar om året. Hur anlitad arbetskraft kunde ersättas och på vilket sätt detta skedde är inte känt, men levnadsbetingelserna var troligtvis mycket knapra.
Efter sin död 1876 delades hemmanet mellan de då levande fyra arvingarna. Uppdelningen av hemmanet efter Johan Mårtensson och indelningen av Staggträsk by stadfästes formellt i och med införandet av laga skifte 1898. Indelningen finns dokumenterat i byahandlingarna och byakartan. Den senare med de imponerande måtten 250x140 cm (se bifogad kartbild). Under 1900-talet har byns fastigheter skiftat ägarskap vid olika tillfällen mellan privata ägare och skogsbolag.