Utöver det jordbruket krävde, arbetades det mycket i skogen och det som kom därav, såsom flottning och vidareförädling.
Jordbruket
Självhushåll var den jordbruksform som bedrevs av samtliga hushåll. Dels var jordbruken små och dels fanns inga möjligheter till avsalu av jordbruksprodukter då väg saknades. Att jordbruken var små kan förutom hushållsprincipen också förklaras med att den mycket stenbundna moränmarken var mycket svår att uppodla. De många och stora stenrösena vittnar med all sin tydlighet om odlarmödans slit. Normalstorleken på den uppodlade jorden torde röra sig om ca 2-5 hektar. Kreatursbesättningen bestod i regel av en häst, 3-5 mjölkkor, ungkreatur och hushållsgris. Under vissa tidsperioder och i vissa hushåll hölls också får och getter samt höns.
Förutom det som skördades på åkrar och vall, eller lägda som är en äng där man odlar hö, skördades också myrhö i viss utsträckning, som dock upphörde helt under de sista tiotalet åren som jordbruk bedrevs i byn.
Under sommarhalvåret betade kreaturen i skogen på dagarna och mjölkades och sköttes om i sommarladugårdarna när de kom hem på kvällarna. Innan byn var omhägnad vaktades kreaturen på dagarna av vallpojkar (getare), som såg till att korna inte betade där höet skulle skördas och att de kom hem på kvällen för mjölkning. Kreaturen på varje gård hade sin egen skällko (ko med skälla runt halsen) som de övriga kreaturen på den gården följde ut på morgnarna och hem på kvällen. Efter det att byn på 20-30 talet omgärdades med taggtrådsstängsel fick kreaturen gå för sig själva i skogen under dagarna och släpptes in i sommarladugårdarna när de själva kom hem på kvällarna. Efter att all skörd var bärgad och gräset vuxit upp på de slagna vallägdorna fick kreaturen beta av dessa innan de togs in i ladugårdarna för vintern. Förutom stängslet som omgärdade byn så var varje gård också inhägnad med stängsel för att inte kreaturen skulle beblandas med varandra under höstbetet.
Efter vårbruket och innan skördetiden, så släpptes hästarna också på skogsbete utan tillsyn under dessa sommarmånader.
Ströet till bås och kättar i ladugårdarna utgjordes främst av torvströ från omkring byn liggande torvmarker. Torven togs upp på försommaren genom att med den bredbladiga mossyxan hugga ut lämpligt stora rektanglar från det överst liggande lågt förmultnade och tjocka vitmosselagret. De torkade torvorna bars in i (ladades) mossaladorna för att på hösten köras hem och rivas i mossahuset och sedan användas som torvströ under vintern.
Jordbruken blomstrade som mest under 1930-40 talen, men började avvecklas redan under 1950-60 talen för att det sista jordbruket avvecklade sin boskap 1966? och upphörde därmed helt.
Skogsbruk
Från byns begynnelse och fram till senare delen av 1800-talet användes skogen, som vanligt förekommande, huvudsakligen enbart till byggnation och vedbränsle. Utöver denna användning hade skogsråvaran inget egentligt värde då det inte fanns någon efterfrågan av skogsprodukter. När skogsråvaran fick ett värde genom det kraftigt stigande behovet och transportmöjligheter genom flottning från fjäll till kust tog också skogsbruket fart i det annars ganska så avsides belägna Staggträsk.
Det skogsbruk som bedrevs av byborna själva var till största del manuellt och timret forslades fram från skogen ner till Abmobäcken/Långstaggträsk flottningsleden på vinterföret. Detta gjordes dels från avverkningar från den egna skogen och dels från kronans och bolagens marker.
Den manuella skogsavverkningen som utfördes av timmerhuggaren, vars verktyg före introduktionen av kedjemotorsågen, var kapsågen/timmersvansen, yxan och lyftkroken. Med timmerkritan skrev huggaren in sitt huggarnummer i roten på stocken och längden i toppändan.
De fällda och upphuggna träden forslades fram av hästkuskarna, som vid större avverkningar hade en brosslare till sin hjälp som drog fram stockarna till hästvägen, för att tillsammans med hästkusken lasta på timmerdoningarna.
Ett system med sinnrikt planlagda basvägar för utforsling av timmer med häst finns fortfarande kvar. Vid framdragningen av dessa sökte man sig fram efter kontinuerliga utförslöpor från de omkringliggande höjdområdena ner till timmeravläggena på vattendragens isar. Huvudstråken av basvägar kunde användas återkommande år från år från olika avverkningsplatser. På avläggena mättes rundvirket i virkesvältorna in av virkesmätare i s k ”tummarlag”. Huggarens identitet registrerades genom det individuella huggarnumret i rotändan samt stockens klassning och kvalitetsbedömning.
Flottning
På vårvintrarna omgärdades virkesavläggena med långa slanor, s k bomslanor, som kördes ut med hästar och kopplades samman med bomkoppel till stora timmerringsflottar. Så snart sjöarna blev isfria bogserades dessa flottar med spel av speciella flottningsbåtar över sjöarna till flottningsdammen för att där släppas vidare nedströms till nästa lugnvatten för vidare flottning ut via Staggbäcken till Gargån vid Grundsund. Övrigt flottningsmanskap rensade stränderna från virke som sluppit ut från timmerringarna samtidigt som båtlagen assisterade motorbåten. I regel var det förutom motorbåten tre båtlag som utförde flottningen, som genom nästan dygnet runt ackordsarbete under ungefär en dryg veckas tid slutförde flottningen ända från dammet i Abmoträskets utlopp och ner till Grundsund.
Verksamheten i skogen och flottningen i den här beskrivna formen upphörde ganska snart i och med mekaniseringen i skogen och genom att skogsråvaran forslades bort från avverkningsplatserna med lastbil för att helt upphöra under 1960-talet.
Virkesförädling
Vidareförädlingen av virkesråvaran var från början ytterst blygsam vid den vattendrivna såganläggningen vid Hemsjöns utflöde i Långstaggträsket och användes endast för att täcka behovet för den egna byggnadsverksamheten. Under 1900-talet anordnades sågplatser med sågar drivna av råoljemotorer för sågning av större volymer för byggnation i byn och dessutom till den sammanbyggda danslokalen och biografen Rex i Gargnäs.
En mera produktionsinriktad sågningsverksamhet gjordes under två vintrar på tidigt 1950-tal då en större avverkning av kronoskog sågades med två råoljemotordrivna sågverk. Det sågade virket kördes på vinterväglaget med en mindre lastbil till Gargnäs för omlastning och vidare transport.
En för den lilla byn omfattade emigrationsvåg tog sin början omkring sekelskiftet 1800/1900 och fortgick under de kommande två decennierna. Den huvudsakliga drivkraften i denna rörelse kan antas ha varit för att söka utkomst och för att finna ett annat liv kombinerat med äventyrslust och för att komma ut och se sig om i världen. Emigrationen gick huvudsakligen till gränsområdena mellan västra Kanada och USA, d v s delstaterna Alberta, British Columbia i Kanada och Oregon och Washington i USA. I det nya landet Amerika kom staggträskemigranterna att fortsätta att arbeta mycket i skogen. Bl a för att förse byggnationerna av den transkanadensiska järnvägen med material till banor och broar. Eller som en hemvändande emigrant vid besök i hembygden uttryckte saken – ”vi kom från skogen och for till skogen”.
