Det starrmyrgräs som tillvaratogs där betingelserna var lämpliga runt sjöar, tjärnar och längs bäckstränder var ett välbehövligt tillskott av foder till kreaturen. De stenbundna åkerlapparna, som enbart nöjaktigt var uppodlade och delvis stenröjda, kunde inte på långt när täcka husdjurens behov av vinterfoder. Starrgräsets växtplatser finns i sjöarnas mera långrunda delar, längs selen i bäckarna och på myrmarkerna med lämpliga dräneringsförhållanden av översilningsvattnet.
Byns starrgräsmarker finns främst längs Abmobäckens nedre utrinningsområde till Hemsjön och kring sjöns inre delar mot Abmobäcken. Detsamma gäller för avrinningsområdet från gamla Stagglifäboden till Jan-Ersbäckens och dess utlopp i Långstaggträsket där det längs sjöns vattenbryn är rikligt med fräken, den så kallade "Fräkensjåla". För att söka förbättra skördeutbytet så var i Jan-Ersbäcken anlagt en damm (synliga rester fortfarande kvar ca 100 m uppströms där nuvarande skogsbilväg korsar bäcken). Dessutom var från tidpunkten för byns utsyning ett flertal slåttermarker avstyckade främst mot foten av Abmobergets sydöstra sluttningar. Då dessa avstyckade slåttermarker inte brukades regelmässigt avyttrades de på ett ganska tidigt stadium tillbaka till Kronan. Myrslåttern slutade helt under 1940-talet.
Vanligtvis slogs myrhöet med lie försett med ett s.k. krag, en vinge tillverkad av järntråd i form av ett nät för uppsamling och fäst ovanpå själva lien. Höet räfsades ihop till lämpligt stora högar vilka famnades ihop och bars till höhässjorna för torkning. Efter torkning bars höet in (ladades) i på platsen befintliga lador. När vintern kom och markerna och sjöarna var tillfrusna fraktades höet från ängsladorna till byns ladugårdar med hästdragna höskrindor.
När starrmyrladorna var som flitigast i bruk under perioden 1900 till 1930 fanns enligt uppgifter sammanlagt uppemot ett 100-tal för byns räkning. Det stora antalet torde ha sin förklaring i att åkermarken för slåtter var, som tidigare nämnts, svår att uppodla och bruka och då allt arbete skulle utföras manuellt och som bäst med hjälp av häst. Ladorna tycks vara uppförda enligt ett standardförfarande med de ungefärliga måtten 4x4 m i plan och en väggbandshöjd om ca 210 – 240 cm. Efterhand som nya bruknings- och gödslingsmetoder togs i bruk upphörde myrslåttern och därmed användningen av ladorna för höförvaring. Deras öde blev då i regel att de allt eftersom plockades ner för att köras hem till vedbränsle. Inom Staggträskbyn har dock sex stycken lador i Hemsjön vid Abmobäckens utflöde fått stå orörda på de ställen där de ursprungligen uppfördes. Tidens tand medförde dock att de närmade sig det bedrövliga skick då de oundvikligen måste åtgärdas innan den fullständiga kollapsen skulle komma.
Upprustningen
Under sommarhalvåret 2013 har därför dessa sex lador restaurerats till ett skick som borde göra att de fortsättningsvis kan stå kvar på sina ursprungliga platser. Restaureringen har i sammanfattning bestått i att ladorna riktats upp och pallats under, väggarna strävats upp på insidan, ny takkonstruktion med nya vindskivor och ny takbeklädnad har monterats. Ladornas nuvarande utseende och läge framgår av bifogade bilder och karta. Området ger ett trolskt naturbevarandevärt intryck med sina gamla tallmarker, svajande starrbevuxna grässtränder, stora flyttblock från istiden och den småkuperade och sönderbrutna terrängen med sina många små holmar.
I ladorna finns i samtliga fall inristningar med kniv och inskriptioner med timmerpenna oftast med namn, datum och årtal alltifrån deras uppförande via användningsepoken och fram till 1970-talet då de använts som rastkojor i samband med skogsbruk. Den äldsta inristningen som kunnat hittas i dessa sex lador är den på Brostranna från 1864 och som troligtvis kan vara gjord i samband med att ladan byggdes. Årtalet har dock inget namn eller initialer.
Lönen för slåttermödan
Under restaureringen frammanas bilden av det tunga arbete myrslåttern måste ha varit för att fånga och bärga höet. Slåtterplatserna är belägna kilometervis från boställena dit man fick ta sig till fots och ofta kombinerat med roddbåt. På själva slåttermarkerna är marken sumpigt vattenmättad och starrmyrhöet kort och glest. Enbart i undantagsfall sjunker man för varje steg bara ner till mitten av smalbenet samtidigt som det känns som skorna skulle dras av fötterna. Vedermödorna med att slå, räfsa, hässja och bära in höet i ladorna under långa arbetsdagar torde ha tärt på krafterna. När så vintern kom och höet slutligen fraktats hem fick så kreaturen finna sig i att få ett foder med ett mycket ringa näringsinnehåll. Ja, kanske tanken slog människorna ibland "kan detta slit och umbäranden verkligen vara mödan värd, men vad gör man när alternativen saknas".